Trådarbetande luffare

Magnusson, Birger

Bokpresentation

Ordet luffare kom i bruk på 1890-talet. Luffarna kallades också för vagabonder. Ordet vagabond härrör från latinets vagari som betyder sträva. Att en människa blev luffare berodde på en eller flera omständigheter, exempelvis arbetslöshet, arbetsskygghet, efterblivenhet och/eller fysisk skada. Schappe och Jocke Kis, var enarmade och Lille Frigge hade avklippta ben, för att nämna några exempel. Depressionsåren på 1930-talet bidrog till att luffandet ökade. Många studenter orkade inte med pressande studier, utan hoppade av och blev luffare istället. Blev en person van att gå som han ville, blev denne ofta yrkesluffare.
För det mesta var luffarna fredliga och helt ofarliga och de höll sig mest på landsbygden. Där hade de den största möjligheten till logi och ofta återkom de till samma plats, om de ansåg sig väl mottagna. Ordet luffare klingade säkert inte så bra förr, många låste sin dörr då de såg en vägfarare komma. Nuförtiden skulle nog många tycka att det skulle vara roligt att möta en luffare. Luffarna är dock på väg att helt försvinna. Detta beror på att 1885 års lösdrivarlag inte tillåter en person att ströva fritt omkring, utan arbete och fast bostad. Högre levnadsstandard och social-lagstiftning har också bidragit till att inte någon ska behöva bli luffare längre.
Då det var sommar och varmt gick det ingen större nöd på luffar´n, men övriga årstider måste ha varit hårda. De fick frysa och svälta utmed vägarna och övernatta i logar och i ladugårdar. Någon rosenkantad luffar-romantik fanns nog inte bland luffarna.
Mitt intresse för luffarna beror på att jag så tidigt som 1946 såg Fredrik Andersson; Lille Frigge, stå utanför ett kafé i Västervik. Han gjorde ett starkt intryck på mig, där han stod på sina avklippta ben. 1971 kom jag i kontakt med Erik Andersson; Lilla Öland vid Tjellmo. Elva år senare träffade jag Öland igen, då var han bofast. Därefter har jag varit i kontakt med Rienhold Larsson; Kosta-Lasse, Gösta Ahlberg, Folke Welander, Tore Bremer och många andra, se förteckning på sidan 122.
Luffarnas trådarbeten har fascinerat mig mycket eftersom deras arbeten är både konstnärliga och mycket skickligt gjorda.
Det material jag nu presenterar har tillkommit genom flera hundra intervjuer (och ett tusental körda mil), med luffare och med andra personer som hyst, känt eller träffat luffare. Jag har medvetet försökt bevara den dialektala melodin.